Alla är väl överens om att antalet läkarstudenter bör begränsas. Med tanke på den långa och komplicerade utbildningen, vore det kostsamt och onödigt att utbilda fler läkare än vad som krävs. Dock måste det rätta antalet utvärderas. I Frankrike har man uppenbarligen inte lyckats, då samtidigt som man har en gräns för hur många som får de åtråvärda platserna, importerar läkare från utlandet för att täcka behovet. För att inte tala om hur många franska läkare som gått sin läkarutbildning i utlandet!
När antalet väl definierats – hur göra? Två sätt jämförs:
Franska sättet: man skickar till slakteriet en del av våra bästa elever. Av de som går upp till proven första året, får endast 5% gå vidare och fortsätta sina studier, på andra året. Chanserna för de som går om första året är knappt bättre: 15% att komma in av de som går om första året! Dessa resultat är rent slöseri: staten betalar med förlust utbildningen under 2 år för dessa tiotusentals utmärkta elever varje år (nästan enbart naturvetare med toppbetyg), för att bli utslängda efter ett eller två år, och då med stora svårigheter att börja på ny utbildning.
Svenska vägen: med studentbetygen som bas, väljs de bästa kandidaterna ut och, normalt sett om man klarar sina prov, är platsen säkrad till och med läkarexamen.
Vilket sätt man än använder, är det förstås inget som garanterar att en som har bra studentbetyg blir en bra läkare. Men svenska systemet optimiserar universitetens resurser därför att ”numerus clausus” tillämpas redan innan kurserna har börjat.
Dessutom, faktumet att en kandidat kan förbättra sina betyg eller chanser att komma in, antingen direkt efter gymnasiet, eller flera år senare, genom t ex högskoleprov, gör att profilen på kandidaterna är mer varierad än på de franska läkarlinjerna.
