Sverige är, på goda grunder, erkänt i hela världen för sitt samhällsklimat. Men skulle den här förmågan att ta med samhällsintressen i beräkningen vara begränsad bara till Sveriges rike?
Jag har nyss tittat på ett ”Uppdrag granskning”-program om Telia i Nepal. Den korta versionen: efter att sitt nepalesiska dotterbolag Ncell utvecklats under åren, bestämmer Telia sig för att lämna regionen. Kruxet är att reavinskatten, om den finns, inte betalas i Nepal, ett fattigt land där Ncells haft sin verksamhet, utan i Norge, ett ganska rikt land där Ncells inte haft verksamhet och som drar nytta av Telias skatteplanering. Eftersom Telia får råd av många experter, är jag säker på att de respekterar lagstiftningarna, fastän den nepalesiska regeringen inte är överens om det. Men är det samtidigt moraliskt?
Det påminner en anekdot som daterar sig till 90-talet. 1993 bestämde SKF att göra personalnedskärningar i sin fabrik i Tours på grund av arbetsbrist. Efter att de anställda just fått meddelandet om sin uppsägning, erbjuds de att stunden efter ta en taxi som redan är beställd av SKF, och som kör dem till närmaste Arbetsförmedling!
Saken väckte stort rabalder på den tiden och chockerade mer än en i Frankrike, inte minst på grund av sättet att sköta uppsägningarna, som motsatte sig den sociala bilden man hade av svenska bolag.
Men kanske är denna klyfta mellan bilden och verkligheten bara skenbar. Vid den tiden då vi bodde i Parisområdet var en av våra grannar VD för ett börsnoterat bolag vars huvudkontor ligger nära Göteborg. Han hade ofta tillfälle att besöka det svenska huvudkontoret, och konstaterade besviket att kraven på den stora ökningen av produktivitet som krävdes i Frankrike var väldigt mycket högre än kraven i Sverige. Han drog slutsatsen att den här maximala lönsamheten som krävdes vid utländska dotterbolag men inte i Sverige, var priset för att gynna och säkerställa den svenska modellen!
