Insändarsidan är alltid en av mina favoritsidor. Svenskarna – kompromissens mästare i dagliga livet – utnyttjar denna för att avreagera sig, utan att behöva vara rädd för vad är rätt eller socialt acceptabelt.
Häromdagen beklagade sig ett gammalt par på att priset att de kunde få ut av sin villaförsäljning, inte räckte till för att köpa en liten lägenhet i samma område.
Va! Hur hade de svenska myndigheterna tänkt sig – att tvinga dessa snälla åttiåringar att sitta fast i sin villa, som inte längre är anpassad till deras ålder?
Våra åttiåringar framhöll skatten som de måste betala till Skatteverket. De uppskattade att skatten kommer att bli 4-500 000 kr, vill det säga att de värderade sin vinst till mer än 2 miljoner kr. Om deras stora hus, som de köpte för 140 000 kr för fyrtio år sedan, nu säljs för ungefär 2,5 miljoner kr kan de hitta en mindre lägenhet för 2 miljoner kr i samma område, även om de inte återbetalar ett ursprungligt lån! Så var var problemet?
Kruxet ligger i sista raderna – där åttioåringarna informerar läsaren att självklart har lånet ökat med tiden. Va? Det är klart att räntor kan öka under tiden men hur kan ett lån höjas? Förklaringen är enkel: i Sverige kan ägaren ta extra lån som är säkrade av ursprungliga inteckningslån. Om bostadens värde ökar, så ökar också möjligheten att låna – för att köpa resor eller bilar!
På det sättet hade paret förbrukat merparten av tillkommande vinsten!
Detta är inte möjligt i Frankrike: ägaren måste amortera lånet och kan inte använda inteckningen för lyxkonsumtion. Franska åttioåringar måste dra åt svångremmen under lånets löptid. Men de kan däremot flytta vid lust eller behov.
