Under hela min skoltid i Frankrike har jag inget minne av att ha deltagit i ett enda grupparbete. Konceptet fanns inte, helt enkelt.
Däremot kommer jag ihåg om mina barns berättelser om erfarenheterna i grupparbeten. Projekt, som började entusiastiskt, i synnerhet om man kunde välja sina partners, för att sedan utmynna i oändliga diskussionner. Till slut tog en av deltagarna ansvaret för hela projektet – till allas belåtenhet.
Chocken blev stor när jag flyttade till Sverige: ingen utbildning, ingen uppgift utan att ledaren tvingar på oss det populära grupparbetet!
Det finns två scenarier. Om din grupp är sammansatt av både svenskar och utlänningar avslutas saken på franskt sätt. Det vill säga att, efter några förhalningar, bestämmer sig en av deltagarna (du till exempel) att ta makten och utföra uppdraget, till allas belåtenhet. Däremot, om du är den enda icke-svensken i gruppen, blir allt mer komplicerat. Varje punkt ska behandlas i ordning (inga möjliga genvägar) och ska vara föremål för en stor konsensus innan gruppen kan ta itu med nästa punkt. Med andra ord gör man framsteg i takt av den långsammaste – eller den petigaste.
Arbetsgruppen speglar väl skillnaderna mellan svenskarna och fransmännen för att utföra en uppgift eller ett projekt inom företag och myndigheter. Individualism möjliggör den franska metoden: att agera snabbt, men utan soliditet och konsensus. Den svenska metoden fungerar tvärtom: kollektiv och solidarisk, men långsammare.
