Min fru hade förvarnat mig: svenskarna tycker om att anonymt peka ut handlingar som anses opassande. Förstås hade jag inte trott henne: de sociala och konflikträdda svenskarna var förstås oförmogna att bete sig på det sättet, ansåg jag!
Ändå fanns där ledtrådar. I dagstidningens insändarsida tvekar inte svenskarna att kritisera anonymt sina landsmän. Nyligen beskyllde en upprörd mormor en spårvagnsförare som stängt dörren när hon precis kom springande med sitt barnbarn i famnen mot hållplatsen, för att vara på fel arbetsplats och rekommenderade honom att söka ett annat jobb. Repliken kom omedelbart: två dagar senare svarade en spårvagnsförare anonymt, att det var chockerande att beskylla andra då det var hon, som kom sent, som var skyldig.
På grund av ett händelse som ägde rum i vår bostad ändrade jag åsikt, och insåg att min fru hade rätt. En av våra grannar bestämde sig för att renovera sin lägenhet. Artigt anslog han ett papper på entrédörren i porten, som specifierade arbetens tid och vidd. Den stackaren kunde inte ana vad som han satt i gång. Tre dagar senare var pappret fyllt av mindre sympatiska ord som speglade olägenheter som poängterades av grannarna: ”Bravo! Min internetanslutning är avkopplad!” eller ”Ytterligare ett vattenavbrott!” eller ”Säg till mig vem ska städa de smutsiga trapporna? Du kanske?”.
Om svenskarna hatar konflikter, förblir de människor. Då missnöjda fransmän markerar med ogillande tecken, börjar en stormig debatt eller vädjar till överheten, förblir svenskarna stoiska genom att fundera på saken. De måste göra slut på en uppenbar opassande beteelse utan att samtidigt utlösa en konflikt. En anonym beskyllning ger två fördelar: felets upphovsman är väl underrättad men kan inte replikera i brist på identifierad fiende!
